MetalGeezer’s Podcast

Alla olika instrument, inklusive sången, är förstås av stor vikt för ett band. Utan alla beståndsdelar blir det ingen helhet. Gitarren är dock något extra som ofta fångar lyssnarens intresse. Ett tjusigt solo eller ett instrumentalt stycke kan ofta vara grädden på moset. Det finns oändligt många fantastiska gitarrister och en uppsjö med minnesvärda insatser. Vi handplockar några av våra favoriter i detta avsnitt och diskuterar dem.

Musikvideons storhetstid var åttiotalet. Om det råder ingen tvekan. Dess historia är dock mycket längre än så. Allt började egentligen för snart hundra år sedan. Det är något vi går igenom i dagens avsnitt av MetalGeezer´s Podcast. Likaså tar ett grepp om musikvideons status idag och dess framtid.

I dagens avsnitt tar vi ett grepp på mobilförbud på konserter. Det börjar bli en trend som alltfler artister inför. Är detta något som kommit för att stanna och vad tycker vi om fenomenet? Dessutom diskuterar vi dynamisk prissättning. Är det rimligt att en biljett kan skena iväg i pris nästan hur högt som helst? Två högaktuella ämnen som tål att diskuteras.

Avsnittet består denna gång av två delar. Vi tar först en liten summering av Tuska Festival innan vi går in på dagens ämne. Det handlar om artister som sminkar sig eller använder masker. Vad är anledningen till detta fenomen och är det något som ökat på senare år? Vi djupdyker i några band som drivit detta extra långt . Några exakta svar är svåra att finna och biland kanske man bara ska acceptera att saker uppstår utan något djupare syfte.

Väl hemkomna från Download Festival i England kände vi att det var läge att diskutera festivaler. Vi tar förstås avstamp därifrån men jobbar oss vidare i ämnet. Hur ska hårdrocksfestivaler vara relevanta i framtiden? Hur ska man både förnya sig men ändå hålla kvar vid sitt ursprungliga koncept? Frågorna är många och lämnar mycket att fundera kring. Vi ger måhända inga svar men försöker ändå analysera utifrån vår horisont.

Vad kännetecknar ett bandnamn? Hur länge är det relevant att behålla namnet? Dessa frågor och annat runt samma ämne avhandlar vi i dagens avsnitt. Likaså om det finns vissa artister som är oumbärliga för sitt band. Och vi tar ett grepp på huruvida en trummis är lättare att byta än en sångare. Filosofiska frågor men på ett lättsamt vis.

Idag tar vi greppet om ett av hårdrockens största namn. Iron Maiden har under dryga 50 år skapat historia. Få band har betytt så mycket för så många. Från den trevande starten i nordöstra London till världens största arenor har man hela tiden brutit ny mark utan att släppa sina ideal. Bandet har varit stilbildande och en inspiration för otaliga artister. Men man har aldrig släppt kontakten med sina fans, man har aldrig glömt sitt ursprung och den unika kombinationen av världsstjärnor och mannen på gatan skänker aktning till ett av hårdrockens mest respekterade band.

Hårdrocken kan vara konservativ. Den absoluta majoriteten av artister är män. Varför är det så, och behöver det vara så? Vi tar ett helhetsgrepp kring frågan och diskuterar fenomenet. Vi lyfter historiska exempel på kvinnliga band som gjort avtryck och analyserar vilka som finns idag. Ett outtömligt ämne förstås men icke desto mindre intressant.

I dagens avsnitt tar MetalGeezers Podcast ett nytt steg. Från och med nu kommer podden oftast att ledas av två personer. Genom detta kommer strukturen att förändras i de avsnitt där vi är två. Det blir mycket i form av samtal och diskussioner. Självfallet är grunden för podden likadan och ämnena som avhandlas desamma. Nu kör vi!

För några år sedan gjorde jag ett avsnitt om döda rockstjärnor. Fokus låg på de jag själv sett på konsert. Med åren blir raden tyvärr längre. Därför kände jag att det var dags att göra en uppdaterad version av avsnittet. Fortfarande med de artister som var med förra gången men nu också med flera namn. Således inget avsnitt i dur men ändå en betraktelse av tidens gång och livets förgänglighet.

Först kom chocken, sedan förvirringen. Vad var det som hände? Sedan tystnad under lång tid, innan allt hände på en gång. Ny låt, ny video och framför allt ny sångerska. Lauren Hart tar över efter Alissa White-Gluz i Arch Enemy. Jag gör en betraktelse över det som skett och vad vi kan vänta från ett av mina absoluta favoritband.

Det är trevligare att hissa än att dissa. Något som även jag instämmer i. Men ibland måste man få lätta lite på trycket och faktiskt lufta sina åsikter. Sagt och gjort. Detta avsnitt är ett undantag från den vanliga normen då det avhandlar några av de band som jag anser vara överskattade. Men ett undantag kan förstås också bli en regel, så man vet aldrig om det kommer fler avsnitt i detta tema framöver, för det finns fler artister än de som nämns här.

Nytt år, nya listor. Jag har tidigare gjort djupdykningar i olika tidsepoker. Åttiotalet var inget undantag. Den här gången har jag valt att fokusera enbart på ett antal utvalda plattor från ett visst årtal och hylla dem. Startpunkten blir år1980. Ett år då mycket bra hårdrock släpptes.

Året går mot sitt slut. Givetvis ska det summeras, något som sker på många håll. Jag vill förstås inte vara sämre. Således dags att dissa och hylla. Dags att betrakta musikåret 2025. Dags att uppmärksamma allt som hände i hårdrockens fantastiska värld under året som gått och jag hoppas att ni vill följa med.

Arch Enemy och Alissa White-Gluz går skilda vägar. Bara dagar efter att senaste turnén gick i mål kom beskedet som överraskade en hel hårdrocksvärld. Orsaken är ännu höljt i dunkel. Likaså vem ska bli ersättaren i bandet. I detta avsnitt bearbetar jag mina känslor och funderingar kring vad som skedde och vad som nu kommer att hända både Arch Enemy och Alissa White-Gluz. Givetvis har jag inte heller några svar, utan som de flesta andra försöker jag greppa det som hänt och sortera mina tankar runt det som ingen riktigt kunde förutse.

I serien topp 20 kommer nu ett nytt avsnitt. Denna gång håller vi oss inom Sveriges gränser. Exporten av musik från Sverige är imponerande. Detta gäller förstås också det svenska hårdrocksundret. Dags således att göra en djupdykning i detta fenomen. Jag gör tjugo nedslag i svensk hårdrock och rankar efter egen bedömning.

Dags för ett nytt avsnitt i serien om artisters album och dess inbördes rankning. Denna gång tar vi oss till Irland och Thin Lizzy. Ett band med en kort men bländande karriär. Frontmannen Phil Lynott brände ljusen i båda ändar och lämnade oss alldeles för tidigt. Musiken han skapade är dock odödlig. Denna lista bevisar detta med all önskvärd tydlighet.

Att gå på konsert är en upplevelse. Och det kan vara olika typer av upplevelser. Oavsett om du är på en gigantisk arena eller en liten klubb kan minnet av konserten vara fantastisk. Eller tvärtom. Allt handlar om hur allt är utformat och hur det fungerar. En bra konsert kan förstöras av en dålig arena, och även det omvända gäller förstås.

Att lista olika fenomen inom hårdrocken är ofta uppskattat. Jag fortsätter med att denna gång gå igenom Power Metal. En genre som både bespottas och hyllas. Själv är jag en anhängare av denna form av metal i all sin nördiga prakt och härlighet. Avsnittet är inspelat tidigt i våras så eventuella hänvisningar till då kommande konserter kan vara inaktuella. Innehållet i övrigt, liksom ämnet, är förstås lika aktuellt som alltid.

Ett liv är ett liv. Ibland kan det vara långt, ibland avslutas det i förtid. Med en lätt filosofisk touch och på ren inspiration tar jag mig an detta ämne. Med åldern så försvinner fler och fler av de gamla hjältarna från scenen, i alla fall fysiskt. Deras musik och deras arv är för evigt. Med breda penseldrag avhandlas detta ämne lite på uppstuds men med en seriös baktanke.